"Det skulle kunna vara sant" - Framtidsvisioner för konstnärlig forskning - ved Efva Lilja

Efva Lilja är konstnär. Med utgångspunkt i koreografi presenterar hon utställningar, föreställningar, installationer, film och texter runt om i världen. Det nära, vardagliga omformuleras och ges alternativa uttryck som inbjuder till reflektion och dialog om vår samtid. Hennes arbete har ofta beskrivits som kontroversiellt och banbrytande. Några av de mest uppmärksammade verken har utarbetats på uppdrag av konstinstitutioner som Centre Georges Pompidou i Paris, Moderna Museet i Stockholm och the Guggenheim Museum Bilbao, men själv lyfter hon gärna fram de mer experimentella verken för gallerier, alternativa scenrum och offentliga platser. Efter att ha arbetat som dansare och koreograf i Sverige, England och USA, var hon 1985 -2005 koreograf och konstnärlig ledare vid ELD, forum för ny koreografisk scenkonst i Stockholm. Under denna period presenterades hennes verk i mer än 35 länder runt om i världen. 2003 utnämndes hon till professor i koreografisk komposition vid dåvarande Danshögskolan. 2006 -2013 var hon rektor vid DOCH, Dans och Cirkushögskolan, 2014 sakkunnig i konstnärlig forskning vid utbildningsdepartementet. Från 2016 till maj 2019 var hon konstnärlig ledare vid Dansehallerne i Köpenhamn. Parallellt med dessa uppdrag har hon hela tiden varit verksam som konstnär. För detta arbete har hon fått ett stort antal priser och utmärkelser. Sedan 2019 är hon verksam som frilansande konstnär.

I regeringen ansvarar finansministern och näringsministern för beredningen av en stor näringspolitisk fråga inför budgetpropositionen. Frågan handlar om strategiska investeringar för radikala förändringar i industriell infrastruktur. Hur ska Sveriges framtida näringsliv och dess globala förgreningar se ut? Man är inspirerad av de senaste årens stora entreprenöriella framgångar som fått världen att titta på Sverige med förväntan. Här finns kreativitet och nytänkande, och arbetslösheten har sjunkit till rekordlåga siffror. De stora framgångarna är en direkt konsekvens av en större kulturpolitisk satsning där konstnärliga uttrycks- och arbetsformer lyfts fram som ett område av stor betydelse. Tidigt i beredningen bjuder man därför in kulturministern för överläggningar.

Tillsammans kommer man fram till att strategin ska diskuteras i seminarieform tillsammans med en grupp bestående av konstnärer, filosofer, sociologer och näringslivsrepresentanter. Detta vill man göra för att försäkra sig om att de tänkta planerna verkligen gynnar utvecklingen av det goda samhälle som är politikens mål. Planerna ska diskuteras utifrån den målbild regeringen har satt upp för kulturell och ekonomisk utveckling, samt för tillvaratagande av pluralism, mångkulturalism och global samverkan.

Inför seminariet aktiveras internationella nätverk för att få med omvärldens syn på det som ska diskuteras redan i ett tidigt skede. Inom varje departement genomförs en studiedag där de olika områden diskuteras utifrån de kulturpolitiska målen. Under studiedagen genomförs workshops i mindre grupper och man bjuder in ett antal skolungdomar som deltagare. På så sätt utvecklas både frågor och argument i nya förklaringsmodeller.

Seminariet en månad senare blir en succé! Frågeställningarna är provocerande med en tydlig framtidsinriktning. Några av Europas främsta tänkare och nyskapande konstnärer medverkar. Politiker, tjänstemän, forskare och konstnärer anlägger sina olika perspektiv på den strategiska utvecklingen och bidrar till kreativa lösningar på de problem man definierar. När budgetpropositionen läggs ska strategin vara väl utvecklad och argumenten för investeringarna så tydligt motiverade att den politiska debatt med oppositionen som ska följa verkligen kan handla om samhällsutveckling.

På kulturdepartementet arbetar man också hårt inför budgetpropositionen. En stor fråga där är hur konstens roll ytterligare kan stärkas inom det bredare kulturbegrepp som säger att var människa är kulturskapande. Konstnärers arbete och den konstnärliga forskningen tillför samhället en kunskapsbildning som anses vara avgörande för nya utvecklingsmodeller. En förutsättning är också den fortsatta utvecklingen av konst och praktisk filosofi som ämnen inom grundskolan.

Den grundskolereform som genomförts visar resultat. Genom att fokusera på lärande i stället för inlärning, har lärare och elever tillsammans utvecklat nya arbetsformer. Fokus ligger på kreativitet och kritisk reflektion. De estetiska ämnena kallas konst och är numera både teoretiska och praktiska. Detta har bland annat bidragit till att språkbegreppet vidgats dramatiskt och olika kulturella bakgrunder tillvaratas när samhällsfrågor diskuteras. Barnens utvecklade förmåga att uttrycka sig har stärkt skolans demokratiska fundament. Barnen medverkar i skolans beslutande organ, lär sig att föra varandras talan och att både individuellt och gemensamt ta ansvar för de beslut som fattas.

Barns mognadsprocesser skiljer sig, och den nya skolformen ger bättre möjligheter att få lära på den nivå man blir mest stimulerad av. Stort fokus läggs vid användandet av ny kommunikations-teknologi, vilket ger barnen möjlighet att besöka föreställningar, utställningar, delta i aktiviteter och workshops i världens olika länder. Genom det fokus som läggs på identitetsskapande, kommunikation och språk, behärskar barnen tidigt engelska som är det största språket internationellt vid sidan av kinesiska.

Alla universitet har integrerat grundkurser i olika konstnärliga ämnen även i traditionellt vetenskapliga utbildningsområden. På kort tid har man sett ett starkt resultat i ökad kreativitet, innovation och nytänkande. All utbildning är forskningsanknuten och den konstnärliga forskningen får allt större betydelse, framför allt för utvecklingen av konst men också av kulturell medvetenhet och ansvarstagande. När utbildningsdepartementet nu arbetar med sina äskanden inför budgetpropositionen, föreslås mer resurser till de konstnärliga spetsutbildningarna. Kopplingen mellan spets och bredd är avgörande för en fortsatt positiv utveckling.

Kulturdepartementet arbetar som en ”paraplyverksamhet” över samtliga politikområden. Kulturminister har en mycket stark position inom regeringen men också i det globala nätverk av ledande politiker som driver frågor om kulturell hållbar utveckling som förutsättning för demokrati och fred i världen. När nu inte bara Sverige, utan en rad andra länder implementerat detta förhållningssätt, har man kunnat se positiva effekter också på folkhälsa, miljö och flera skilda tillväxtfaktorer.

När det gäller konstpolitiken, bedrivs den med stor kraft. Regeringen har deklarerat en syn på konst som gör konstnärer jämställda med forskare i relation till den betydelse de har för samhällsutvecklingen. I regeringsdeklarationen står det bland annat så här:

”Konstnärlig kunskapsbildning är av avgörande betydelse för det goda samhällets utveckling. Konst ska ses som det som kan få oss att ompröva och kritiskt granska vad vi hittills trott oss om att veta, en dissekering av verkligheten ner till minsta beståndsdelarna och sedan sammanfogade till helt nya helheter. Mötet med konsten kan vara som att hitta hem eller komma bort till en märkvärdig utmanande plats där allt kan hända. Där vi vill bli kvar, vill vara med bland alla obegripligheter, närvarande, lyssnande och berättande som starka, kännande och kreativa medborgare”.

Allt detta skulle kunna vara sant. Vad måste vi göra?